söndag 28 oktober 2007

Dagens låt.

Lykke Li
-
Little bit

Helt enkelt för att hon är så sjukt bra. Nu träna. Kram!

Dagens längtan

Nu sitter jag och väntar på filmpremiär igen. Juno verkar helt lysande...
Egentligen hade jag tänkt att sticka iväg till Uppsala idag för att gå och glo på kortfilmsfestivalen. Lite för mycket att joxa med så jag får helt enkelt spara mig till Stockholm Filmfestival från 15-25 november.

Vi hörs snart.

fredag 26 oktober 2007

Vågspelet

Jag är inte helt och hållet säker på om det här kommer sluta bra. Men jag kör på ändå. Går det obra provar vi något annat.
Dagens goda gärning var att söka praktik via Facebook. Eftersom några har sagt att min Facebook-bild såg läskig ut bytte jag. Jag måste ju verka trevlig inför eventuella handledare som besöker min profil.

Jag använde mig av ett starkt symbolspråk för att få till rätt känsla.
Från cool kille i motljus (hjälte, utmaning, oplacerbarhet) till glad och snäll kille framför karta med en gås bredvid mig (flytt söderut, läraktig, anpassningsbar, intuitiv).

Hoppas dom inte bara tolkar det som att jag bara är en kille som gillar att ta "lite crazy" bilder. Jag är INTE "lite crazy".....

Nu ska jag hugga ved. Sen ska jag fota. Sen ska jag handla... eller nåt. *lappsjuk*

Kramkramkram.....
/J.

torsdag 25 oktober 2007

Alea jacta est

Jo, det är den. I mitt fall till byrån Imperiet i Malmö. Första halvknaggliga mailet gick precis iväg. Fan. Hoppas jag inte har gjort bort mig nu.
Det blir så dumt när man ska skriva fråga-chans-lappar till byråer.
Läser dom ens en gång mellan raderna?
Vi får se.
Jag får väl börja nånstans.

Trial N Error is the name of my teacher.

Då kör vi.
/J.

Nockpannan

Dom var ju toktrevliga, även fast dom såg ut att vara hämtade ur min läsbok för tillfället. Det kan beror på att dom hade med sig stora blyrör och små svarta mössor.

Jag hann till och med en dialog med dom innan dom gick vidare:

- Nockpannan närmast skorstenen pajade, sa Bill.
- Nockad i pannan, sa Bull.
- Va?

Jag såg nog lika dum ut som jag kände mig.

- Alltså, den tegelpannan som ligger närmast skorstenen har gått sönder, fortsatte Bill. När jag klev på den.

Han kliade sig i huvet medan han försökte lista ut ett sätt att få mig att förstå.

- Vart har du dina nockpannor?
- Meh.. ehh. Ska kolla.

Jag följde en rutin som jag använt sedan jag var fem år. Ringde mamma. Fick reda på ett ställe där det fanns tegelpannor. Grävde fram en panna som är till för "toppen" på huset. Såklart var det fel sort.

- Naa. Det är ju gamla sorten som du har där uppe. I varje fall på den ena sidan, informerade Bill.
- Jaha. Kan du inte bara lägga den där upp så fixar jag det sen?
- Ja... haa. För att...
- Precis. För att slippa att det regnar in, fyllde jag i.
- Jo. Och sen får du ta och spika fast nya däruppe.

Jag nickade lite coolt och utlämnade det faktum att jag lider av höjdskräck, vilken dessutom blir värre då hela taket är nerregnat. Tänkte att jag kunde förnedra mig själv lite i ensamhet. Senare.
Vinkade av Bill och Bull, fyllde på kaffe och undrade varför jag fortfarande inte har ringt en byrå.

Då provar vi att släppa sargen igen. Åhej!

//J.

Hjälp!

Nu kommer sotarna. *läskigt*

nähä

Ingen sotare än, inte elda än.

Stearinljusen börjar ta slut, ingen värme snart.

Ingen mat i kylen, lunchen bestod av, lyssna nu... micrade fiskbullar.
-Mmm. Som på restaurang... ... fast ändå inte.

Det är kallt.
Det är rått.
Det är sjukt tyst.

Fast jag är ändå rätt lycklig.

//J.

Dagen gryr

Dagens arbetsplats:
Lådna. Älskade Lådna.

Sitter på verandan och jobbar idag. Jag skulle möjligtvis kunna vara på Avalon. Dimman ligger så tät att man knappt ser ut genom fönstret och det är ruskigt rått och kallt.
Mamma berättade att sotaren kommer idag, så man får inte elda. Vad synd. Det skulle ha varit både varmt och mysigt. *kompensera med tända ljus*



Dagens bok:
Japp, då var det dags för mig med att plöja igenom Snabba cash. Det känns som att läsa en pekbok för lobotomerade Paragraf 12-barn. Fängslande och förvirrande.
Spännande med meningar på ett och halvt - kanske två ord.
Fast jag läser skräpet och älskar att det är så lättsmält.


Dagens ord:
Jag kom på att jag gillade ordet, men hade inte en anig om vad det betydde. Så jag slog upp det och insåg att det här är ett omsändligt ord som jag faktiskt kommer ha användning för.
Det inträffar kanske en gång per år, så jag passar på att del med mig av detta otroligt vackra fackuttryck.



Nomenklatur

En nomenklatur (urprungligen av latin: nomen calo, att genom namn sammankalla) är det system av termer och beteckningar som används inom ett fackområde. Sådana system kan variera i stringens.


Då var det dags att jobba!
/J.

onsdag 24 oktober 2007

Den är här nu.


Nu är den här äntligen. Min fantastiska dator som kommer göra allt supersnabbt åt mig. Nästan innan jag hinner tänka det.
Tyvärr ska jag åka ut till Lådna och vägrar att bära med mig

  • en dator utan program och innehåll eller
  • två datorer.
Den får stanna hemma.

Kommer tillbaks till människobyn på lördag. I got some thinking and planning to do.

Simma lugnt eller nåt.

//J.

tisdag 23 oktober 2007

"Du är ett glashus och jag är en sten...."

Dator vägrade släppa in mig i morse när jag skulle översätta mina tankar till binär kod. Först när hela caféet blev fyllt av pladdrande människor började otyget ge med sig. Jag misstänker att det jag stirrar på är en liten fyrkantig ögontjänare.

Jag vänder blicken tillbaks till de pladdrande människorna. Jag tror i varje fall att de pladdrar. Bakom mitt skydd av Ryan Adams vackra musik kan jag se hur de snabbt rör på sina läppar. Konstant.
Jag tycker det verkar lite ytligt och dumt. Kanske beror det på att mina tankar för en gång skull är stilla. Jag kan sitta och sjunka ner i mig själv utan att vara rädd för att jag ska stöta på någon jobbig tanke där nere i djupet. Allt är sagt nu. Det mesta i varje fall, och det känns bra.

Mina läppar har gjort sitt. Tack läppar!

Nu ska jag ha en trevlig dag.

söndag 21 oktober 2007

Pastor Jens


Jag bockad av allt utom byråerna igår. Lyckades till och med knåpa in ett besök i vintersolkyrkan.


Andakten inleddes med Peter Lemarc på Lugna Favoriter och sedan en kort predikan från en hes radiopratare, vid namn Jens, som poängterade hur mysigt jag måste ha det, eftersom jag förmodligen ''satt och mös i soffan med nån när och kär''.

Jag låg ju naturligvis inte i soffan med nån när och kär. Jag låg istället i en plastsarkofag omgiven av lysrör och fläktar, medan jag förbrilt försökte lista ut nåt sätt att stänga av Hesa Jens.
Det enda jag hittade var en högtalare utan volymknapp och en sladd som ledde in i väggen. -Osis. Civil olydnad, som att till exempel slita loss en sladd, är inte min kaka. Det var bara att insupa Pastor Jens hesa röst som berättade om hur mysigt och gött det skulle bli med lite fläskfilé och kramar sen på kvällen. Det gick inte att hejda det.

Jag föll i en dvala, fylld med fläktar, värme och Backstreet Boys-ballader, som varade i 20 minuter. Jag vaknade som en kräfta, men kände mig faktiskt både lugn och kramgo. Suget efter fläskfilé uteblev.

Idag riktar jag böner mot Vintersolen att jag ska se någorlunda normal ut på måndag...

Nåväl. Nu är det byråsökar-dags. :)

lördag 20 oktober 2007

-Do not push that button!

Ni vet den där knappen här högst upp på sidan där det står Nästa blogg? Jag råkade trycka på den, för att jag hade tråkigt.



Nu har jag inte tråkigt.

Facit

Fasen.... Jag är nästan imonerad.
3 öl och en Bloody Mary, samt "varma chips". Inte riktigt vad jag hade satt upp, men inte helt fel heller. Hemgång redan vid 22.30. Enligt min måttstock är det en värdig kväll, om man räknar bort Bloody Maryn förstås.

Idag ska jag:

  • Köpa tröja/or. -Inser att jag behöver mer än tre stycken i mitt liv.
  • Städa lägenheten. -Det bor mer än en råtta här nuförtiden...*buhuhuuu*
  • Göra research på alla byråer i Malmö. -Det är väl sju stycken..?
  • Träna. -Inte spinning. Jag klarar inte ens av tanken på det.


Vilken sjukt tråkig dag. Gissar på att det måste finnas såna också. Men på en lördag? Hmmm...

Har en känsla av att jag dyker upp här igen under dagen.

Bye bye!

fredag 19 oktober 2007

Självransakan

Jag håller på att bli galen på mig själv. Jag tränar inte. Jag äter rejält med kolhydrater. Och ändå, ja ändå, är jag lite förvånad över att jag går upp i vikt.
Min hjärna inte kan förstå att om man tar konceptet som fick mig i form och vänder på det, så kommer det resultera i att jag kommer bli ur form. That simple.

Shape up J! På riktigt.

Ingen vill ju vara fet om dom inte måste. Eller?`

Nu ska jag på fredagsöl. Jag ska dricka en öl och sen gå hem. Träna i morgon och bara äta proteiner hela veckan. Spinning verkar tyvärr vara det enda som jag kan träna med min kackiga fot. *suckar*

Well. Jag får satsa på bra musik under tiden jag har tråkigt...

//J.

Co-incident.

Mannen på bilden som ser så där harmonisk ut. Han som ser ut att starta dagen med yogurt eller grönt te. Han på bilden ett inlägg ner, är min nuvarande klasskompis, före detta klasskompis.
Min klass kompis tyckte att det var ett lustigt sammanträffande. Jag höll med. Jag ljög.

Jag gjorde en analys: Alla pluggar, alla fikar, alla bloggar.

-Emil, du, för mig helt okända människa! It was bound to happend! Förr eller senare skulle någon fota dig och lägga upp dig på en blogg som sedan skulle bli läst av Mario. Det är så det funkar. Och förmodligen har du redan blivit kontaktad via facebook.

Jag tycker att världen är lite konstig... Men bara lite.

//J.

torsdag 18 oktober 2007

Plats: Götgatsbacken.

Jag vet inte varför, men jag tycker att människor är läskiga. Har ingen aning om vad det är som skrämmer mig, men det finns där. En liten vaksamhet mot att slå mig ner bredvid vem som helst eller att överhuvudtaget fråga om det är okej om jag slår mig ner.
Tror Orup kanske var något på spåret när han sa att Stockholm hade blivit kallt. Det var 1992. Frågan är om det har varit varmt och hjärtligt, över huvud taget. Jag vill tro det.
Jag sitter på Whayne´s Coffee i Götgatsbacken och har snott åt mig en plats bredvid en tystlåten konstnärsdam som sitter och tecknar maniskt. Det är fullt med människor som sitter bredvid varandra och pratar i mobil. Döttrar som pratar med sina fjärrskådande pappa. Många verkar väldigt uppe i sig själva, men det finns ett fler som ler och faktiskt pratar med varandra. Sådär leende och glada, som innan 1992 och Orup. Innan Stockholm blev kallt. Jag tycker nån borde göra en låt om att Stockholm ska bli varmt. Det är dags nu. Det har gått femton år.

Nu ska jag hem och krama S.
Kram!
//J.

-Vi hörs! -Hur då?

Jag erkänner. Jag känner viss kommmunikationstekniksstress. Det beror inte på att jag älskar bläck och papper eller tycker att möten över en kaffekopp är bästa sättet att koppla* med en människa.
*egentligen connecta, men jag försöker göra mig av med dom anglosaxiska uttrycken

Min stress beror nog mest på att jag inte riktigt har listat ut till vad jag ska ha allt. Och framförallt hur ska jag uttrycka mig om vad och vart?

Msn:nig och skype har väl börjat ramla in under kategorin en extra telefon, men hur effektivt är det om jag inte använder det minst 3 ggr per vecka? Ingen kommer ju att försöka kontakta mig där då. Fast är jag online på nåt av dem får jag inget gkort för alla ska skicka fula Gif-animationer eller fåniga Youtubelänkar. Det är lika störigt som "skicka det här mejlet till sju andra personer" fast det sker i realtid. Till en person!

Facebookning är en speciell kategori. Den heter "konversationer som man har i uppehållsrummet på högstadiet". Den ska föras så pass högt att folk kan tjyvlyssna, men ändå alltid föras på ett sätt så att alla som refererar till den är "tjyvlyssnare". Hela fenomenet med wall:s är ju att visa upp en välplanerad informell sida av sig själv. Som högstadieelever.
Jag hatar facebook. Den är så jävla pubertal.
Jag hatade högstadiet. Det var så jävla pubertalt.

MySpace är typ samma grej. Fast mer för associering med dom man säger än vad man säger.
"-Wow, kolla Cat5 har skrivit på hennes vägg.
-Vad skrev dom?
-Thanks for the Add.
-Cooooool."

Ok, jag fattar att min analys är lite krass, men på det stora hela är det så här jag ser på hela kommunikationssamhället idag. Till och med dagisbarn är ju medvetna om vad dom säger. Blir vi inte helt jävla massproducerat, stereotypa om var enda kommentar vi fäller bygger på att den ska vara fyndig/smart och iaktagande/stilbildande? Om vi följer den här trenden blir vi ju drillade till att bli medietränade dokusåpadeltagare.

Slutligen har jag nosat filosofiskt på fenomenet blogg nu på morgonkvisten.
Vad är bloggen? På riktigt?
Är det en dagbok? Som folk ska tjyvläsa ur? Eller är det en samlig krönikor på en webbsida? En webb logg....

För mig blir det nån form av kanal för alla tankar ingen i min närhet har tid eller lust att orka lyssna på. Jag tänker sjuuukt mycket, men jag måst uttrycka allt, för annars känns det onödigt att tänka så mycket. Och jag älskar att tänka.

Men om jag kollat på andra så är det anslag om vad dom ska göra och vad dom har gjort. Tilltalet är ofta informellt till skillnad från webbsidor, men relativt genomtänkt. Gärna spetsfundigt och med gärna lite klagande ton.

Kanske bloggen är en reinkarnerad klagomur.
Skulle vara en rätt fin tanke. Man skickar ut sin klagan och osäkerhet i etern och är det tillräckligt intressant kanske man får ett svar i kommentarsfältet. Lite som bön. Fast med återkoppling om man gör det bra.

Enough said ´bout kommunikation X.0. Det är ett myller och det är väl först om två år som allt kommer falla på plats. I think.


Apropå bön. Såg Svenska kyrkans kampanj. Sjukt bra. Stolt över att jag inte har gått ur. Jag skulle förmodligen brännas på bål om dom hade makten, men det gör inget. Dom gör bra saker så länge dom inte har makten och det är jag villig att stödja.

onsdag 17 oktober 2007

*suck*

Varför är jag så jävla barnslig?
Jag har sjukt mycket att göra. Det är bara inte så att det måste vara klart senast i kväll, och det verkar räcka för att min hjärna ska tolka det som att jag inte har något att göra och jag börjar ha tråkigt. Tråkigt!!!!


Men jag har det. På grund av att jag har tröttnat på stimulans. På Ansiktsbok, på Webloggar (nja..kanske inte det), på att man hela tiden är så jävla och uppdaterad.
Jag vill måla vattenfärg och mata undelater. Eller nåt sånt. Göra nåt tråkigt för en gångs skull. Eller annorlunda. Jag vet inte, känns som jag skulle behöva lite mer okoll på läget.

Imorgon får bli min offlinedag! Får se om jag klarar det.

Nu ska jag ta mig an nåt som är lite halvtråkigt. Renskriva mina trycksaksanteckningar.

Lyllo mej.

/J.

tisdag 16 oktober 2007

Docklands back allright!

Träffade min läkare idag som sa att min pajade fot berodde dels på att jag hade hälsporre och dels på nåt som var på latin. Det betydde att foten var inflamerad. Skulle han injicera kortison i foten kunde det bli en infektion. Det skulle innebära varande sår och pencellinkurer.
Som gonorré, fast minus att man ligger med någon innan. :/

Jag började fiska efter alternativ och fick reda på att jag kunde äta piller som räckte med ett om dagen, till skillnad mot det tokdåliga Voltaren som kräver tre per dag. Dom här ser skitcoola ut. Är säker på att jag skulle kunna sälja dom för en hundring styck, om jag skull behöva dryga ut CSN. ;)


Såg på vägen från skolan att pensionärerna numer förfriskar sig efter en hård dag av bingo och korsord med lite välbelönt afterwork.... Bra.

Nu har jag äntligen skickat in min skrivuppgift i skolan som bestod av att göra en nyhetsartikel av texten till Mors lilla olle. (-Ja precis. Visan som barn sjunger.) Äntligen ska jag få sova mer än sex timmar.

Sleep tight, mes amigos.
//J.

måndag 15 oktober 2007

Vart tog den vägen? Vart tog den vägen?

Sitter klockan 00:10 och börjar känna lite glädje i att jag äntligen hinner med några av dom saker jag älskar att göra genom att vara uppe halva natten och posta bilder i Photoshop, hjälpa kompisar med layouter och plugga lite CSS:ning.
Men det är helt sjukt att man måste vingla omkring som en zombie halva dagarna bara för att hinna med att leva om nätterna.

Vart tog all den där tiden vägen?
Har läst en tids-bok (-Ja, det finns sådana. På riktigt) där det stod att man aldrig kan "tappa bort" tid, utan enbart disponera den dåligt. Fullt möjligt att det är sant.
Jag vet bara inte riktigt hur jag ska plocka bort aktiviteter frånn min disposition. Jag vill inte sluta med något. Läsa bloggar, umgås med vänner, ligga och hålla om S. Alla dom sakerna värdesätter jag tok-högt. Men dom är på nåt sätt lyx-saker. Det känns som jag sitter och tillber den här lilla grå/svarta saken framför mig ungefär 14 timmar per dag. Eller kanske mer, men det vill jag inte tänka på i så fall.

Måste man bli Amish för att få lite tid över till livet? Det bortom det blåa ljuset från datorn.


It's mine. Myyyy precious!

Har i varje fall besällt en ny data nu. Äntligen. Det är en fin, grön 17" Dell, med inbyggd 2Mpx webcam. Endast ett problem. Den kommer med Vista, och gillar inte att bli nergraderad.
-I´ll make it nergradera. Vista verkar ju helt stört. Som en pubertal-flashsida med användarfientligt interface som dessutom inte är bakåtkompatibelt ett dugg.
Me not like. :(

Nu ska jag skriva artikel. Buena noche!

//J.

fredag 12 oktober 2007

Im too old for this shit....

Åhhhhh! Merde, vad jag är trött.
Fast jag blev klar. I morgon får S hjälpa mig lite med formulärprogramering, men sen är jag fasen klar med jobbet. Horray!!!

Nu ska jag sussa nanna tre timmar innan jag ska börja kolla på alternativa rekrytringsföretelser inom marknadskommunikation. (långa ord det där :P)

Fast nu ska jag krypa ner till det bästa jag vet. Att sova. Med S. Som ett barn. :)

Natti!

//J.

torsdag 11 oktober 2007

Nattens Tips

Om du ska hålla på med någon som helst typ av frilansarbete:
-Gör en kravspecifikation.
Med vad som ingår och kostnaden utöver den överenskommna kravspecifikationen. Det här gör man för att kunder ska lista ut vad dom vill ha innan dom beställer något. Då slipper ni göra om dom sakerna som kunderna kommer på var obra. Senare.

Bara ett tips.

Kram på er, Nattsuddare.
Den har bara börjat.

//J.

onsdag 10 oktober 2007

Dagens låt


Those dancing days
-Hitten

Är rätt säker på att mina grannar hatar mig. Har lyssnat på den hela dagen. Om och om igen.
-Fan, vad små, otäckt talangfulla indie-kids kan vara bra.

Det är ju som att man vill var tretton år och hemligt förälskad i sångerskan.

Btw: Om du är det: Dom spelar på Debaser Slussen om nån veckan. -Med tretton års åldersgräns. ;)

Hasta luego!

//J.

Insikt under förmiddagen

Sitter och gör en webbsida åt ett företag nu under dagen. Insåg att jag har relativt mycket panik. På ett positivt sätt. Jag tror nämnligen att yrkesmässig mognad egentligen innebär att man stressar upp sig tidigare i produktionsprocessen, på samma sätt som man lär sig att det finns bättre sätt att plugga än dagen innan.
Frågan om det är ambition eller hotet om att få en ilsken kund om halsen som är drivktaften? Förhoppningvis det första.

Anyway. Back to work.... Un autre café s´il vous plait! :D

//J. Nyström

tisdag 9 oktober 2007

Världen behöver fler skadade barn.

Jag satt på bussen tillbaks till Gärdet. 62:an, bussen som även äger det stående epitetet "Pensionärsbussen". Att medelåldern låg på 55 berörde mig inte. Ej heller det faktum att det var fullt med dra-maten-vagnar eller att det tog ungefär fem minuter per stopp eftersom tanterna óch farbröderna var så skruttiga. Jag var ju gäst på deras buss.
De som tog ner medelåldern var jag och ett gäng tuggummituggande Östra Real-brudar.
(Tips: Vill du få någon att se IQ-befriad ut. - Ge dom nåt att tugga på.)

Det är dom (Östra Real-brudar) som fick mina begynnande "arga-farbrorn"-kromosoner att hoppa till. Dom satt och tog upp sätena som var avsedda för gamlingar, och tittade lite oförstående på tanterna när dom ramlade hitan och ditan när den gamla monstertruck-akrobaten till busschafför gas-bromsade sig igenom Stockholm.
-Varför reser dom inte på sig? satt jag och tänkte. Sen slog det mig. Jag går omkring och haltar på grund av min trasiga fot och förmodligen är det därför jag blir upprörd, eftersom jag lätt kan identifiera mig med någon som är skruttig. (Har haft hälsporre eller nåt otyg nu en längre tid. Det gör ONT. På riktigt,)
Alla kids idag har ju knappt brutit nåt eller skadat sig. Därför är dom helt jävla oempatiska. Kanske dags att släppa på ompysslandet av kidsen? Låt dom snubbla och bryta en fot. Då får dom lite perspektiv på hur det är tvingas stå upp en hel resa trots att det gör ont.
Hmmpp! Mer skadade barn. >:/

Well I´m back nu. Hoppas ni gillart höst-formen. ;)

//J.

Ps. Jag tar avstånd från aga. Sånt är helt enkelt dumt. Bara så ni vet.

torsdag 4 oktober 2007

FYI se nedan:

...jag lever. Så ni vet.
*rör lite på mig*
Jag ska skriva mer snart.

Love.
//J.