måndag 17 november 2008

Jag har slutat.



Jag drömde om barn
för ett år sen.
Jag drömde om bröllop.
Om att komma igen.

Jag drömde om att växa
att bli den som väntat
på att mitt barnsliga skal
skulle spricka. Längtat.

Men idag, när jag tittat,
när jag såg mig själv.
Såg att allt varit rusat.
Att jag lurat mig själv.

Och det gjorde ont att se.
För jag drömmer inte mer.
Gett det jag kunde ge
Jag hoppas inte mer.

Jag bara biter ihop och väntar att tiden ska ta slut. (Snälla, låt den bara snart va slut.)
Kväver skriet från en skugga, låter ekot ebba ut. (Snälla tystna, om ens bara en minut)

Stänger av,
men ser rött av standby
Sväller ut,
men fyller inte min kavaj
Hoppar av,
för feg för att hoppa på.
Loggar ut,
jag var sist kvar ändå.

Jag bara biter ihop och väntar att tiden ska ta slut. (Snälla, låt den bara snart va slut.)
Kväver skriet från min skugga, låter ekot ebba ut. (Snälla tystna, om ens bara en minut)

3 kommentarer:

MissLina sa...

Mycket fin dikt och väldigt snygg bild!

Joakim Nyström sa...

Tack.

TheJennie sa...

Vilka vackra ord, men vemodiga.

Jag hoppas att du hoppas än.
Och drömmer lite mellan skrien och skuggorna.

Och du vet väl, att finns det en skugga så finns det en sol...

Kram min vän.