tisdag 13 oktober 2009

Del 2: Klagomuren (den som inte släpper fram klagandet)

Det finns massor av saker som hämmar en. Ibland är det nervositet, ibland är det räddsla, ibland plikt och framför allt vana.
Min tes är inte att hämningar är rent dåliga. I många fall kan gör det livet lite enklare för oss alla. Jag skriker till exxempel inte "Dö kärring-mongo!" i kön till ICA:s kassa när Agda, 79 ska byta en frukt mot filmjölk och samtidigt använda sin rabattkupong. Det får mig att håla tillbaka åtminstonde tills jag kommer ihåg att även jag komer bli gammal en dag. Tack och lov kan jag få utlopp för det här på min blogg.

Det blir värre om jag vet att berörda parter (eller parter som berör de parterna) faktiskt läser de trasade trådarna av tanakar som jag läcker ut i form av text.

Notera/disclaimer: Tro för fasen inte att jag är en skribent. Det har jag aldrig utgett mig för. Det jag skriver är bara upprepningar och variationer på sånt jag gillar att läsa. Det är inget unikt som komer ur tangentryckningarna. Det är mest spasmiska flöden av cathy uttryck och fraser.

Ursäkta, den lilla utflykten. Hur som helst: Hämningar.

Just nu känner jag att bloggen har blivit en rätt sugig kanal för att skriva ner mina tankar. Men nånstans i den bottenlösa ocean av bekräftelsebehov som jag bär på har jag blivit beroende av bloggen. Så att skriva nåt skit på kammaren och gömma det funkar inte heller längre.... Att trycka ut det via Clear Channel är för dyrt.

Jag har flera grejor som jag vill uttrycka, men inte kan. Kommer inte köra av alla ikväll, hur som helst. Men i varje fall något som får det att svindla till i magen på mig.

Men vi börjar med problemet att känna sig otillräcklig och att det nuddar vid ens jobb.

Slut: del2.