torsdag 3 december 2009

Objektivitet.

Jag fattar inte om jag är ett mediokert proffs eller om jag proffsig om än lite medioker. Det är så sjukt svårt att ta ett steg tillbaka när man är det objekt som ska betraktas. Objektivt. Fritt från kontext och känslor.

När jag är missnöjd med min egen prestation brukar vänner och kära försöka trösta mig med omständigheterna och förutsättningarna. Men jag brukar skita i förutsättningarna. Titta på resultatet. Antingen är saker bra. Eller inte.
Men det är aldrig "bra, om man tar med i beräkningen att [plats för ursäkt/omständighet/orsak]".

Det kan var en ganska hård blick att mäta sin omgivning och sig själv med, men nånstans tror jag att det blir ett lite mer objektivt sätt att se på allt. Och kanske att man får lite högre kvalitet. Det som klarar sig utan kontext är tidlöst.

Men när det kommer till att bedöma mig så vet jag faktiskt inte längre vart i helskotta jag befinner mig. På min lilla mentala statusstege.

Jag är inte bäst, så mycket har jag listat ut.

Å andra sidan är jag i en kontext med jävligt briljanta människor. Inte en loser bland kungar, utan snarare en färg i ett spektra. Och färger behöver andra färger för att kunna uttrycka sitt egna unika jag.

Gissar att jag får ge upp den där objektivitet nu.

(Ganska trött nu. Ni får ursäkta om det verkar galet. De finns en slags tanke om att jag måste ändra mitt tänk om jag vill komma vidare. Det är väl typ det jag vill säga.)