onsdag 3 februari 2010

Oskickat brev till min saliga morfar Håkan

Jag skulle skriva brev idag.
Eller vafasen. Jag skulle ha skickat ett brev igår.

Egentligen hade jag tänkt att hälsa på. När du var vaken. Inte bara klappa lite på dig medan du log och sov på grund av allt morfin du var tvungen att ta för att klara av cancersmärtorna. Men jag hade bråttom iväg igen så det blev bara det. En klapp.
Hade tänkt berätta om det nya jobbet jag snart ska börja på och se hur glad du skulle bli när jag äntligen gjorde något som du kunde relatera till. Anställd, det borde du som gammal officer nicka bekräftande till.

Hade tänkt berätta hur det har börjat gå bra för mig. Att jag äntligen har hittat något jag vill hålla på med och att jag jobbar ed människor dagligen som jag respekterar och bryr mig om. Att jag har börjat göra webb-tv med ett gäng roliga smartskallar och att vi till och med har haft en poltiker i soffan. Och att ikväll skulle det bli live-reportage och gala.

Hade tänkt ta med mig Jennifer och presenterat er för varandra. Kände att min bästa lekkompis från barndomen borde känna min bästa lekkamrat idag och vice versa. Att du kunde berätta om somrarna i Skåne när vi gick på expedition ut bland kohagarna, i kärren och på hyggena för att jaga björnbär. Hur hårt åskan gick där nere och hur du och mormor bar ut 1985 års version av mig till den blåa bilen ifall att åskan skulle slå ner. Hur jag fixade gräsklippare på en minut, när du hade kämpat med den i två timmar. Hur du läste Pelle Svanslös för mig och spelade in på kassett så att jag skulle kunna lyssna på det resten av året. (Jag har kvar det bandet någonstans ute på Lådna. Lyssnade på det som senast förrförra sommaren.)

Jag saknar din röst, den som försvann av cancern. Den ljöd fortfarande i mitt huvud när du viskade fram orden den sista tiden. Jag hörde aldrig viskandet, bara samma röst som läste Pelle Svanslös.

Jag saknar ditt auktoritära sätt som drev mamma till vansinne. Du var stolt och orädd. Modig och stark. En idol för mig när jag äntligen bytte bilden av dig från morfar till människa. Till min jämne.

Du är saknad.

Carl Håkan Uby
*30 juni 1921
✝ 2 februari 2010

7 kommentarer:

Anna Andersson sa...

Vad fint! Kan relatera till det du skriver eftersom min mormor dog för två veckor sedan. Vi är alldeles för stressade idag och tiden räcker aldrig till. Blir berörd av dina barndomsminnen. Vill minnas de stunder jag hade med mormor när jag var liten, för att det är de finaste minnena och den tid mormor mådde bäst under min livstid.
Tack för att du delar med dig.

hedvig sa...

vackert

Joakim Nyström sa...

Tack. Ville ta mig tid att skriva något. Ta mig tid under en tid då just tid är en bristvara.
Passa på att ändå stanna upp och minnas. Jag gör det så sällan nuförtiden.

Lo sa...

fint skrivet Jocke.

annpaladna sa...

Ditt underbara brev printade jag ut och nu ligger det bredvid morfar i hans säng. Det följer med honom till hans "moln" i himlen!
Älskar Dig! Mamma

David Lilja sa...

Mycket vackert skrivet. Beklagar sorgen! Kram!

Joakim Nyström sa...

Tack alla fina. Ni är bäst.