söndag 7 mars 2010

Långsam

Jag har svårt att släppa och gå vidare. Och om jag gör det har jag
nästan ännu svårare att låta bli att gå tillbaka.

Jag är en vanemänniska som strävar efter att bli impulsiv. En
trögtänkt elev. En som behöver inte bara många, men nästan alla,
lektioner innan jag lär mig läxan.

Varför kan jag inte bara göra som de andra? Svänga ut från
rondellen med blicken fäst mot horisontens löften.
Varför undrar jag om jag har missat något och kör ett varv till?
Varför detta upprepande som jag vet bara leder till mentala skavsår?

Jag har ju inte ens en diagnos att skylla på. Bara en stad jag kan
alltför väl. (Och passion för att älta)

Men inte ens Stockholm är tillräckligt skäl. Varför kan inte gamla
minnen dö? Varför sitter känslor lika mycket i årstider som i
relationer?

Varför har inte mer hänt på flera år? I mig?

Att det ska vara så förbannat svårt att leva i nuet.

2 kommentarer:

Kajen sa...

Hey man, I'm running the race everyday god damn it. Allt för att hitta hem. Hitta tillbaka till det jag tror är nuet. Livet är det som händer i jakten på nuet. Typ.

Joakim Nyström sa...

Men vad fasen. Är armén enda vägen till ett stabilt psyke.