onsdag 27 juli 2011

Sorgen - Privat eller Publik

Massakern i Norge fick ett slumrande Sverige att vakna upp mitt i semestersäsongen och fick Twitter att svämma över av poster. Det hände flera saker som fick mig att få lust att koppla ner och sätta mig på bryggan. Inte för att jag var trött på teknik, men jag började bli trött på det jagande av uppmärksamhet och bekräftelse som blir så tydlig när något hemskt händer och många ser det som en språngbräda för att skriva smartheter och visa upp sig som en sympatisk människa.
Fredrik Virtanen har skrev väldigt vasst kring konformismen, när alla på Twitter kräver sympati och inget annat än sympati och jag känner att jag snubblade in på en liknande diskussion, när jag (aningen onyanserat) delade mina tankar kring Twibbon-engagemang och slactivism på Facebook. 
Upphovet var att en hel drös med FB-vänner hade bytt profilbild till en Twibbon-variant med en norsk flagga. Alla ville visa sympati. Eller hoppa med på tåget. Eller visa upp sig som engagerade människor.
Det spelar ingen roll vilka som gjorde av vilken anledning, men jag kände ändå en aning fadd smak i munnen. Det kändes som Norges tragedi hade blivit "Dagens sociala objekt" och sorgedräkten "dagens plagg" för modebloggarna.

Så klart fanns det både på Twitter och Facebook de som var drabbade som hade anhörig eller en närhet till dådet, de med intentionen att faktiskt markera sin sorg eller sitt deltagande. Och alla hanterar sorg på olika vis och det bör man respektera (vilket Maria Hägglöf påpekade som en kommentar till min status), men det är inte just sorgearbetet som jag vänder mig mot utan hur det finns ett mönster, när fler och fler är medieproducenter och söker aktuella händelser att knyta sina alster mot, helt plötsligt börjar behandla verkliga tradgedier som metahändelser.
Fredrik Wass är inne på samma spår och påpekade att Norgeflaggan han photoshoppade in på sin avatar syftade till att sprida medvetenhet om Norgemassaker till sina vänner och kollegor utanför Sverige.

Jerry Silfwer såg sitt avatarbyte som en digital motsvarighet till den tysta minuten och Ulrika Ingmarsdotter drog paralleller till när Anna Lindh mördades och människor möttes upp vi Hamngatan för att dela sorgen.

För mig så har sorgen alltid varit en ganska privat känsla. Något som är för mig och de närmast drabbade. Det kanske är just på grund av att min privata sorg aldrig korsat den kollektiva som jag ofta ställer mig undande till när främmande människor möts upp och sörjer tillsammans. Men det är väl kanske där avataren fyller sitt syfte. Att de sörjande har en möjlighet att identifiera varandra.

Och det är väl där nånstans jag känner att jag gör avägningen: Eftersom jag inte har någon relation till de som blev mördade (annat än att jag bor i landet bredvid), väljer jag bort en flaggavataren, minskar bruset för de som verkligen är i behov hitta andra är sörjande och knyta kontakt med.

Det här är så klart bara min egna take på ämnet sorg, sympati och avatarer. Tycker du annorlunda eller håller med?
- Droppa en rad  i kommentarsfältet!

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Såg den här länken idag och jag sörjer. Trots att jag inte känner någon som drabbats. Den här länken fick allting att sjunka in. http://www.theatlantic.com/infocus/2011/07/tragedy-in-norway/100113/

Joakim Nyström sa...

Det känns väldigt mycket närmare efter att man kollat in bilderna. Såg även Stoltenbergs tal igår och hörde människor som inte kunde hålla tilbaka gråten när han nämnde ett par namn.
Jo, även jag sörjer när jag ser det. Men det är något med flagg-grejen som inte känns rätt i magen. Inte för mig i varje fall.