torsdag 28 juli 2011

Fånigheter

Ibland sitter jag och kommer på fånigheter. Det kallas av mina snälla vänner för kreativitet. Oftast blir det inget av dem (fånigheterna alltså). Det här är en sån:

"Borde köpa ett Argentinskt bag-in-boxvin, för då kan jag ta en instagrambild när vi klämmer ur det sista vinet ur påsen och döpa bilden till 'Så tuktas en Arg.Bibba'."

Posted via email from jnystromdesign's posterous

onsdag 27 juli 2011

Sorgen - Privat eller Publik

Massakern i Norge fick ett slumrande Sverige att vakna upp mitt i semestersäsongen och fick Twitter att svämma över av poster. Det hände flera saker som fick mig att få lust att koppla ner och sätta mig på bryggan. Inte för att jag var trött på teknik, men jag började bli trött på det jagande av uppmärksamhet och bekräftelse som blir så tydlig när något hemskt händer och många ser det som en språngbräda för att skriva smartheter och visa upp sig som en sympatisk människa.
Fredrik Virtanen har skrev väldigt vasst kring konformismen, när alla på Twitter kräver sympati och inget annat än sympati och jag känner att jag snubblade in på en liknande diskussion, när jag (aningen onyanserat) delade mina tankar kring Twibbon-engagemang och slactivism på Facebook. 
Upphovet var att en hel drös med FB-vänner hade bytt profilbild till en Twibbon-variant med en norsk flagga. Alla ville visa sympati. Eller hoppa med på tåget. Eller visa upp sig som engagerade människor.
Det spelar ingen roll vilka som gjorde av vilken anledning, men jag kände ändå en aning fadd smak i munnen. Det kändes som Norges tragedi hade blivit "Dagens sociala objekt" och sorgedräkten "dagens plagg" för modebloggarna.

Så klart fanns det både på Twitter och Facebook de som var drabbade som hade anhörig eller en närhet till dådet, de med intentionen att faktiskt markera sin sorg eller sitt deltagande. Och alla hanterar sorg på olika vis och det bör man respektera (vilket Maria Hägglöf påpekade som en kommentar till min status), men det är inte just sorgearbetet som jag vänder mig mot utan hur det finns ett mönster, när fler och fler är medieproducenter och söker aktuella händelser att knyta sina alster mot, helt plötsligt börjar behandla verkliga tradgedier som metahändelser.
Fredrik Wass är inne på samma spår och påpekade att Norgeflaggan han photoshoppade in på sin avatar syftade till att sprida medvetenhet om Norgemassaker till sina vänner och kollegor utanför Sverige.

Jerry Silfwer såg sitt avatarbyte som en digital motsvarighet till den tysta minuten och Ulrika Ingmarsdotter drog paralleller till när Anna Lindh mördades och människor möttes upp vi Hamngatan för att dela sorgen.

För mig så har sorgen alltid varit en ganska privat känsla. Något som är för mig och de närmast drabbade. Det kanske är just på grund av att min privata sorg aldrig korsat den kollektiva som jag ofta ställer mig undande till när främmande människor möts upp och sörjer tillsammans. Men det är väl kanske där avataren fyller sitt syfte. Att de sörjande har en möjlighet att identifiera varandra.

Och det är väl där nånstans jag känner att jag gör avägningen: Eftersom jag inte har någon relation till de som blev mördade (annat än att jag bor i landet bredvid), väljer jag bort en flaggavataren, minskar bruset för de som verkligen är i behov hitta andra är sörjande och knyta kontakt med.

Det här är så klart bara min egna take på ämnet sorg, sympati och avatarer. Tycker du annorlunda eller håller med?
- Droppa en rad  i kommentarsfältet!

fredag 22 juli 2011

Tankar från en brygga om The Narrative, Relationer och Berättelsen om en låda cigarrer

Jag sitter på en brygga som så många sommrar och knappar på min dator. Mitt i syrsornas sång och lyssnar på Eldkvarn. Sällskapet är som många gånger en wiskey och detta år med en cigarr. (Vi återkommer till den lite senare.)

Jag tänker på mitt liv som mest påminner om en sitecom med fristående avsnitt, detta framgångskoncept från amerikanka HBO's tv-industri. Varje avsnitt kräver inte så mycket förkunskaper från tittaren, utan erbjuder en att hoppa rakt in i ett avsnitt och ganska snabbt förstå karaktärerna, samt handlingen.
- Lättsmält, lättsamt och erbjuder dig att snabbt kolla in ett avsnitt utan att kräva att du ska dyka upp nästa vecka för att få upplösningen; Ett Bitsize life.
Fast det är ju just det. Vill man (eller snarare jag) verkligen ha ett liv i fristående episoder som är lätta att förstå? Vill man ha ett liv som ställer få krav på den som tittar eller deltar.
Jag tror inte det. Jag tror på den tunga serien som kräver engagemang, som håller dig borta från ditt slentriantittande på iphoneskärmens senaste uppdatering på Facebook, så fort handlingen saktar ner eller att handlingen tar en vändningen som gör det jobbigt att insupa allt.

Kanske är it's complicated den optimala statusen. Den bästa av alla relationer. När det råder ett icke-status quo. När man inte riktigt vet var man har allt och alla. Och när berättelsen, som alla inblandade är en del av, kan ta en vändning som förändrar allt och du kan inte titta bort för då kanske du missar viktig del som bär upp hela handlingen.

Jag har börjat diskutera ett begrepp med min vänner. Jag kallar det kort och gott för The Narrative. Det är egentligen bara ett namn på de berättelser som två personer utbyter när de träffar varandra. Den handling som ger en fingervisning om de händelser som fört dem ihop. Den går oftast ut på att visa att man varit nära att mötas eller att man redan har delat något innan man mötts. Att man älskat samma låt i tonåren eller bott på samma plats under en tid.

För att återknyta till mitt Bitesize Life; Jag tror att den lättsmälta narrativen inte gör en intressant eller lätt att knyta an till. När man förpackat sitt liv i för förståliga episoder, finns det knappt plats för frågor eller glapp som låter den andra parten i mötet fylla i med frågor eller infall. Det blir bara plastigt, som den sociala umgängets svar på snabbmat. Jag tror att man det opolerade och aningen komplicerade gör det möjligt för oss att greppa tag i andra personers liv, likt klättrare behöver ojämnheter i klipporna för att klättra.

Och jag tror att det är mötena som livet går ut på. Kärleksrelationer, arbetsrelationer  och vänskapsrelationer är de sakerna som bränner sig fast i minnet. Och tiden mellan dessa relationer fyller vi (om vi vill låta andra ha något att greppa tag i) med The Narrative. 

PS. Så vad var grejen med cigarren?
Tja, det är väl på sätt och vis min narrative om varför det här blogginlägget kom till och varför du läser det: 
- Min låda med cigarrer här ute på Lådna var ett resultat av en kväll med en aning mycket mörk rom, internetuppkoppling och ett röksug som väx fram av månaders av feströkande. Jag hade kommit tillbaka från en middag med min mamma och hennes nya man. Hon gick och la sig och jag satt kvar i natten och kom fram till att jag inte var rökare, men att ciggarer inte hade något med rökning att göra, så därför borde jag beställa ut en låda cigarrer. (Inte för att jag riktigt fattade att det inte på något vis avhjälpte mitt aningen akuta röksug,)
Sagt och gjort. Webbshopping efter en drink eller två blir alltid roligare. Framförallt blir det en överaskning vad man får vid leverans. En vecka senare messar min mamma om att det kommit ett paket med cigarrer och... piptobak.
- Jaaa, juuuste, tänkte jag. Jag hade kommit på att jag hade en pipa och således även beställt piptobak.(Vilket iof är tur nu när min sista cigarr flugit i vattnet av nattvindarna.)

Nu kommer natttåskan,