tisdag 11 september 2012

När kärleken och respekten för en själv inte räcker till

Jag slutade röka i lördags. Jag hade varit rökfri i 5 år och började en sommar efter att jag nästan sprungit in i en vägg och bara behövde löpa fritt, festa och grabba åt mig ännu ett år levt i ungdomlig sorglöshet. Jag var 31 år och singel, så varför skulle jag inte passa på? Eller i varje fall låtsas ett tag till.

Efter ett år av mycket festande, rökande och uteblivet tränande kändes det inte riktigt som att jag tyckte om mig själv längre. Tappade respekten för mig själv eftersom jag inte visade mig själv och min kropp någon respekt. Det är sådan där ond cirkel som man gärna snubblar in i om man har oturen.

Jag bröt cirkeln i helgen genom att sitta och scrolla igenom mitt Facebook- och Twitterflöde, som just nu är fyllda med gripande historier om människor som slåss mot cancer (och vissa slåss inte längre, utan bara berättar om hur det är att sitta i dödens väntrum). Det gick liksom inte riktigt längre. Även om jag inte hade respekt nog för min egen kropp i nuläget, så kändes det för respektlöst mot de som kämpar mot cancer att fortsätta röka. Jag vill ju liksom inte dö i förtid, så varför ska jag jobba aktivt för det?
Jag ville läsa artiklarna, men skämdes för mycket för att ens klicka på länkarna. Det kändes som om ett klick från mig skulle vara en hycklande och förlöjligande av deras historia, så länge jag rökte. Att berättelsen om en kamp för livet skulle förvandlas till 10 minuter tidfördriv på tunnelbanan.

Jag gjorde det många svanktatueringar uppmanar oss att göra. Jag fångade dagen. Jag plockade upp mina cigg och den nyinköpta cigarren och slängde dem i en av soptunnorna på Slussen t-baneperronger. Sen gjorde jag en update.


Jag fick 40 likes eller så på den. Tror inte någon var från en rökare.  Inte ens en feströkare. Var det för hårt att säga att varje cigg var ett hån mot cancersjuka, eller var det just uppenbarandet av de insikten som fick folks like-klickande att krampa?

Kanske jag borde varit tydligare med att det här inte var ett uttryck för altrusim? Det var enda sättet för mig att ta mig ur nikotinfällan, när respekten för mig själv inte vägde tillräckligt mycket för att jag skulle göra en förändring. När respekten för andra kunde tjäna min logiska nytta. Kanske skulle det kunna inspirera andra att göra likadant?  

Det känns bra i varje fall. Jag behöver inte skämmas när jag läser såna här sorgliga poster. (Och så luktar jag lite godare)

1 kommentar:

Patricia Howell sa...


If some one wishes to be updated with most up-to-date technologies therefore he must be go to see this web page and be up to date all the time. paypal login my account