lördag 25 maj 2013

Bloggen som aldrig dog och varför den lever

Nej, #Blogg100 gick åt skogen. I varje fall på den här bloggen. Stockholmsvegetarianerna klarade sig i 50 dagar tror jag och Bloggbyrån gick i mål, så i sammantaget blev det 100 inlägg, men inte på en och samma blogg.

Jag har tänkte lite på det här med min blogg och de sporadiska uppdateringarna. När jag körde min dragning av Bloggkompassen, en modell som jag tagit fram för att förklara drivkrafter på webben, så fick jag frågor om vilken bloggtyp den och den bloggen var. För det mesta handlade det om ganska spretiga bloggar (ungefär som den här) och de hamnade i det personliga facket. Det som är intressant med den kategorin är att trots att man (generellt sett) inte kan tjäna pengar, så är det ändå de mer livskraftiga och har mest motståndskraft mot att läggas ner. Kanske beror det på att de har så högt till tak och tillåter att plockas upp efter ett tag.

Jag försökte under en period att göra det här till en blogg för att bygga mitt personliga varumärke, dokumentera mitt lärande och ibland fokusera på bara musik. Nu har jag insett vad det är - En scrapbook av mitt liv för de som inte hunnit träffa mig. Ambitionen är inte större än så. En inbjudan till de, som snubblar in på min url, att lära känna mig.

Det räcker långt. Och om Facebook eller någon annan jätte går ner så har jag alltid en annan plattform att hoppa till.