fredag 2 augusti 2019

Desertören

Är på väg in till stan från den rofyllda tillvaron på Kullen. Eller rofylld och rofylld. Det är liksom som ett mindre helvete. Tänk typ Sisyfos, fast du städar hela tiden. Och varje fång du ens får för dig att sitta ner kommer antingen någon med en bebis ”som bara behöver hållas en minut”, en önskan om att bära tunga saker från ett ställe till ett annat eller bara en ringa förkunnan om att någon är ”klar(!!!!!!)” på toaletten och behöver hjälp att torka sig (för att undvika missförstånd: det är inte Sofia).

Nattningarna snittar på 90 minuter. Per barn.

Familjens vuxna parter är lite matta. Jag har min sista semestervecka så jag har permission att åka och träffa mitt gamla grabbgäng (låter helt sjukt att använda såna termer, men det är onekligen en samling personer, som är män och börjar få grå stänk vid tinningarna. Så tekniskt sett stämmer det)

Det har varit bestämt sen länge. Det är därför jag känner att jag kan sticka och lämna Sofia med barnen. Fast det känns lite som att jag deserterar från fronten.

Jag får nog se det här som någon form av social friskvård. Helst av allt skulle jag vilja ta in på hotell, beställa upp en banana split, kolla på ett par avsnitt av Adventire Time och sen sova i 10 timmar.

Men nu gör jag det ansvarsfulla istället.

2 kommentarer:

Fredrik sa...

Alla behöver egentid! Treat yo'self!

Joakim Nyström sa...

haha. Sant!